lördag 1 januari 2011

Första...

...inlägget 2011! Undra hur många gånger man kommer skriva 2010 innan man lärt sig??

Här har vi milda tempraturer, nu är det -6, som rena sommaren... och vi har ju haft det riktigt milt de senaste dagarna, även om jag vet att det är stora lokala skillnader och vi har varit ner till -20 och sagt hej, men det är en enorm skillnad mot början (första 2v typ...) på december och veckan före jul...
Jag hoppas det gick bra inatt (& ev tid innan o efter) för alla hundvänner med raketer... Själv är jag mycket anti till detta smällande, men kan köpa att man smäller in det nya året (=tolvslaget)... MEN!! Jag blir stört FÖRBANNAD när man skjuter 21.30 på kvällen... PRECIS när man ska ut och rasta hundarna så de är klara före smällandet börjar... MORRR!!! Nu har jag inte skotträdda hundar, men det finns inget som så lätt kan förstöra skottfastheten som raketer!! Och man har som matte/husse ingen kontroll över skjutandet, kan inte avbryta när det behövs och jag är helt övertygad om att det är mycket fler ljud i raketerna än i ett vanligt skott! Men, det går så gärna över till skott sedan också, rädslan alltså... =(.

Just nu är ju Lizza inne i en mycket mystisk ålder... Tror aldrig de andra varit i den här åldern... men, hon är ju en egen individ och har lätt att reagera på ALLT som händer runt omkring (behöver antagligen träna mycket avslappning i olika miljöer med henne!) och det mesta möter hon på rottis-vis... Genom att säga BUUUUU -nu skrämmer jag dig!!! Och jag tror hon gör så även om hon inte blir rädd, hon lixom tror man ska göra så och får väl ofta responer på det... självförstärkande att skälla (på allt), kan det vara så?? Hon ger ju ett enormt kaxigt intryck, fast hon bara är min lilla Liten. Jag tror kanske att jag måste bli bättre på att bryta henne innan hon kommer till skällandet och få till det hela!

Givetvis så var det också hennes reaktion på raketerna som kom ovanför hennes huvud igår, och jag berömde (före skallet) och så vände vi och gick in. Bira är inte störtförtjust i smällandet (men har inte visat rädsla, bara... hmmm... svårt att förklara! Hon är kanske bara en normal fågelhund... som ju ska bli uppmärksam när det smäller!!) och att då ta ut de två ynglingarna... näe... de fick hålla sig en stund till fast de var sprickfärdiga!

I förrgår var jag ut i frysen och grävde och letade efter en tjäder som jag visste fanns där nere i gömmorna... MEN där fanns ingen tjäder!! =( =(... Så det fick bli den "supertråkiga" vingen istället! Så här började jag!

  • Frivilliga sitt (Bira sätter sig (jag är tyst o stilla) =klick belöning. 5-10ggr.

  • Frivilliga sitt när jag håller fågelvinge i famnen = klick belöning, ca 5 ggr.

  • Frivilliga sitt när jag viftar med vingen i olika höjdlägen (lågt = svårt), ca 10 ggr...

  • Hämtar koppel & Johan! Och knyter lina i vingen + lina runt krok i taket.

  • Jag o Bira går mot vinge, Johan drar upp den (när vi kommer nära) & frivilligt sitt = klick belöning... (2-3ggr)

  • Hämtar kamera & "riggar"
  • Fortsätter och filmar... nu har Bira jagat upp sig och kan inga mer frivilliga sitt, men vi jobbar på ändå!

Ha ha ha... och så ska ni veta att ni missar det roligaste!! Vi hade ingen som filmade utan kameran stod på en stol (vilket man lätt ser...), ja vi skrattar när hon kracshar, men ni skulle se henne FÖRE anfallet... Hon smyger, ser ut som en border collie med eye, stannar upp, så jag får nästan skuva henne till "attacken"... ha ha... hon skulle verkligen lura vingen!! Sen är det ett dumt ställe att göra denna övning på, vi skulle haft en krok mitt i taket, men skulle jag sätta upp en krok bara för detta så skulle jag mest troligt inte bli så populär =D =D. Nu är det ju tempratur så det går att göra övningen ute, men var?? Nu är det ju snö så Bira försvinner istället... =). Äh, vi fortsätter några dagar till inne, sen får jag hitta på ett sätt att göra det utomhus (=svårare) och så ska jag väl på något vis fixa mig en fågel (jag är världens sämsta jägare!!) så det blir ännu svårare... Ett steg i taget, men, jag är ganska nöjd ändå! För, hon satte sig i alla fall på mitt kommando!!

Lizza och jag har lekt mera inomhus! Tanken var att kanske flytta ut det lite igår (men vi fick besök, återkommer om det) och se om jag då kan få det att fungera, för det är inget problem inomhus. Hon vill verkligen vara med mig och ropar jag så kommer hon ända upp i knäet och hand-target är en skojjig lek!! Det känns superskönt, men jag vill ha ett mitt i mellan steg!! Givetvis måste jag ju börja med koppel utomhus och se om vi kan få ordning på det... sen får jag väl koppla lös Lizza och koppla leksaken istället... =) Vad tror ni??

Efter leken så provade vi lite apportering... Men, då var hon så uppe i varv att det inte fungerade så bra som jag vill. Något att tänka på! Men, hon kunde i alla fall bära den... Jag måste också komma ihåg att köra med flera olika föremål, generalisera det hela lite som det så vackert heter... och Lizza har ju faktiskt aldrig i hela sitt liv gripit en vanlig träapport =D... ibland undrar jag vad jag tänker med... ;-)

Så istället tog jag tag i sitt upp vid sidan... och eftersom det är något hon kan sen tidigare (frivilligt) så repade jag några gånger först (längesen vi gjorde det) och sen började jag säga "sitt" när hon satte sig... Här är det supersvårt att belöna henne liggande och inte få en hund som sätter sig upp på din (ofrivilliga) signal att du rätar på dig! Jag tycker också att det är svårt att träna det på korkmatta eller annat halkigt golv, för Lizza åker liksom bakåt när hon ska upp och hon kommer för långt bak. Men, detta kanske försvinner av sig själv när vi är på marken.

Igår kom våra vänner Håkan & Anna-Helena på besök, för en eftermiddags tår... det var (som vanligt) supertrevligt och vi får nog alla fyra prata om sådant som intresserar oss... P-O & Håkan om bilar, skotrar (men här blir det MYCKET gemensamt alla fyra och många minnen... =) =) ) och motorer, jag & A-H om jakt & hundar... ha ha... Anna Helena är nyfiken på klickerträning och efterlyser filmer på hur man börjar och hur det fungerar!! Någon som vet någon sån? På något underligt vis så lovade jag också bort en nötskrika, innan den ens är död... =S och en som är hel o fin... ha ha... nu blir det till att jaga... och ska jag lyckas skjuta något så är det ju möjligen en nötskrika, möjligen...

Intressen är faktiskt ganska intressant... När Johan var liten (riktigt liten) så var det 100% bilar, traktorer och lastbilar som gällde... 100%! Tror han kunde hälften av alla bilmärken innan han kunde prata!! Och när han pratade kunde han ALLA och så på bilarna på långt håll vad det var, även de här små bilarna som ser lika ut... Han kunde sitta i timmar och titta på lastbilar som åkte förbi på vägen och bara peka och studdsa upp och ner när de kom.. =) och det höll i sig ganska länge. Nu, visst, han gillar bilar, men inte sååå... tycker tex att det är dö-trist att titta på rally och så där. Varför försvinner intressen?? Är det så att de på något sätt "tvingas" på en och då försvinner de när man blir äldre, eller kommer de tillbaka sen?? Jag har ju kvar mina intressen... från det att jag kunde läsa lånade jag böcker om hundar på biblioteket! Jag kunde läsa vid 6-7 års ålder och lärde mig då var enda hundras som fanns i Sverige, utseende, storlek, användningsområde osv... och även om vi haft hund sen jag var 3 år eller något (och alltid runtomkring mig) så var det mest jakthundar, eller hundar som "bara var" och ingen som hade ett djupare intresse. Jag har också alltid jagat... jag kommer inte ihåg första gångerna jag var med på jakt, jag har vissa minnen från tonåren då jag var på dans på natten och sen klev upp och jagade morgonen efter... men inget från det att jag var liten, men jag vet att jag alltid varit med! Och de här intressena har ju aldrig försvunnit (jakten då ett tag kanske...), bara utvecklats och fördjupats... Sen så har jag ju givetvis också haft andra intressen som försvunnit... eller...hmmm... snarare... jo, försvunnit, men inte för att jag tycker de är tråkiga utan för att jag helt enkelt inte har tid och råd med dem (tex att rida)! Konsten att svamla iväg när jag skriver, den har också ALLTID funnits ;-)

TACK till mina UNDERBARA vänner för 2010 och jag hoppas att vänskapen består och att vi tillsammans kan glädjas åt den under detta året också!! Och TACK för de gulliga SMSen jag fick i natt!! DE VÄRMER!!! GOTT NYTT ÅR!!!

1 kommentar:

Liza sa...

Gott Nytt 2011 till dig också Marie :)
Klart vänskapen ska bestå :) och många roliga stunder hoppas jag vi får under detta år med :)¨
Kramar