lördag 24 februari 2018

10 år, något helt annat än hundträning...

Ja, för 10 år sedan hade jag två hundar. Båda rottisar och lite som natt och dag... Men ALLTID bästa vänner och inget muppande mot andra hundar... det var tider det ;-).

Men, nu ska det bli ett inlägg helt utan hundar (ja, eller nästan då...)

Det var i slutet av februari för 10 år sedan som jag hade mitt andra (vad jag vet ) skov. Eftersom det satte sig i benen/fötterna så bestämde jag mig för att inte ge upp, trots sjukvården i Sveg... Nu var det ju också ganska läskigt... Om man tänker sig en sovande fot, med sockerdricka, men innan det släpper till bara sockerdricka, dvs, jag hade typ två klumpar som gjorde ont när jag gick och när jag åkte skidor var det fruktansvärt...
 Skovet jag hade innan var på ögonen och var ca 2 år tidigare (minns inte exakt) och jag var in då också... Då såg jag suddigt, eller allt hade som en dimma framför sig. Men då min syn var perfekt så sa de bara att jag skulle gå till optikern. Jag sket i det ( och så här i efterhand så hade ju inte optikern kunnat hitta något heller...)!

När jag då fick en tid för 10 år sedan var det precis innan jag skulle med barnen på sportlov och jag fick "bara" träffa en sköterska. TACK för det!! Jag fick nämligen träffa rätt sköterska... Jag förklarade hur mina fötter var och att jag tyckte att sockerdrickan gick högre och högre upp i benen. Hon ville ge mig en ny tid hos läkaren till veckan, jag sa nej. Jag skulle ju bort och jag kunde ju gå... Hon försökte hitta en läkare som kunde se på mig där och då... eller så var det i omvänd ordning...
 Oavsett var vi inte helt överens. Tillslut förklarade hon för mig, efter mycket tvekan, att det fanns en sjukdom som det kunde vara, där man liksom blev förlamad och det började i fötterna och gick uppåt och när det nådde hjärtat dog man. Jag förstår att hon hade panik och ville hålla kvar mig och troligen så var hon van vid envisa Härjedalingar och hade sin plan B :-).
 Jag lovade att jag skulle komma in om det steg högre upp och lovade att komma in på måndagen och träffa en läkare.
 Ja, så på måndagen åkte jag alltså 4 km skidor ner på byn, tog bilen till Sveg och... de höll på att svimma!! Ha ha ha... Man åker inte skidor så när man mår som jag gjorde. Eh, jo, jag skulle åka skidor tillbaka också... :-)

De hittade givetvis inget fel. Men sköterskan drev sedan på detta och ordnade så jag fick en remiss till Östersund för magnetkamera röntgen... När jag gjorde den minns jag inte, men troligen på våren/försommaren någon gång.
 Jag är dålig på år och tidpunkter... Men jag vet hur arg jag var över att de sabbade mitt sportlov :-) och jag vet att utredningen var klar på hösten innan vi hämtade Bira.

Efter magnetkameran så kunde de inte säga något, men givetvis vet jag idag att de egentligen visste vad de handlade om, men inte kunde vara 100% och därför var de tysta... På hösten fick jag tid för ryggmärgsprov, och här vet jag också att det var under första älgjaktsveckan... Ha ha ha...

 Jösses, det är snart 10 år sedan min bror skrapade upp resterna efter mig i skogen och körde mig till husvagnen... Jag tror aldrig jag sett honom må så dåligt, jag tror han höll andan i varje gupp vi åkte genom och jag försökte förklara att guppen inte gjorde någon skillnad.
 Jag var sedan liggande i två veckor. Var jag uppe mer än 15 minuter så kräktes jag... Det var typiskt den huvudvärk som man kan få efter ryggmärgsprov, dock brukar den gå över efter 2-3 dagar... Jag kan också säga att jag gjort väldigt många ryggmärgsprov efter detta, sprutorna utvecklas och jag har KANSKE lärt mig att det inte är supersmart att jaga älg dagen efter... men jag hade ju redan missat en dag och två?!? Nix!
Skulle tro att det gick ganska fort innan jag fick diagnosen sedan och kunde börja medicinera. Jag tror att jag haft ett skov till, men det var lite mindre och inte helt solklart.

Jag måste ju också ta upp det här med 10 år på ett annat sätt. När man läser på om MS så står det överallt att ca 70% (minns inte exakt siffra nu) inte har full rörlighet efter 10 år. Detta är något som tidigare hängde över mig enormt, tänk att inte kunna gå på promenader... Men för sådär 2-3 år sedan tänkte jag till. Dels har ju de som fått diagnosen 5-10 år tidigare än mig inte fått chansen att ta samma mediciner som jag. Det har ju hänt otroligt mycket bara de senaste åren... Sen är det så att jag har inte full rörlighet. Jag bara tolkade det lite överdrivet tidigare, med inte full rörlighet tänkte jag rullstol. Nu vet jag att vad som menas... Jag har ju vissa begränsningar i fötterna, lite sämre känsel och jag tror också att det är lite i händerna. Ibland, speciellt under stressiga perioder så får jag pseudoskov i fötterna och ibland också på ett öga.
Intressant är att åka skidor, det gör alltid ont i fötterna, mer eller mindre. Vissa dagar är det en plåga, men de dagarna är rätt sällsynta nu... och det spelar ingen roll om jag har skateskidor/pjäxor, de klassiska (Johans :-D) eller nokiastövlarna och turskidor...

Just nu får jag en medicin som heter Mabthera, och den som vill drömma mardrömmar kan ju googla på den ;-). Men, jag tycker den har få biverkningar, ha ha ha....

Nu är jag rätt frisk i min MS, längesedan jag hade något skov och jag mår rätt bra. Jag försöker hålla igång mig fysiskt eftersom det troligen påverkar hur jag mår framgenom. Jag har lovat min läkare att inte sluta och inte ta uppehåll i mina promenader... De är också bra psykiskt eftersom jag har en förmåga att gå bort det som är jobbigt.
 På mitt senaste besök, halvårskoll (endast med sköterska), så diskuterade vi detta lite och att jag borde träna på gym också... MEN eftersom jag är socialtinkompetent och därför är livrädd för andra människor så vägrar jag gå på gym. Ha ha ha... men försök förklara det för någon.... Vi kom dock överens om att jag ska försöka göra de övningar som man kan göra hemma, utan redskap. Ja, men hur man än vänder och vrider så har dygnet bara 24 timmar och en av de saker med MSen som påverkar mitt liv rätt mycket är att jag behöver sova mycket, och jag lägger mig gärna väääldigt tidigt... Men, jag ska försöka få rutin på 10-15 minuter varannan dag, för jag gissar att det blir som med att gå/åka skidor, man blir beroende av det och klättrar på väggarna om man måste sitta stilla en dag!

Nu är ju inte MSen något jag går och tänker på normalt... jag har ju oftast fulla dagar utan att gräva ner mig. Det är inte heller min grej att gräva ner mig. Jag försöker tänka positivt och vända allt som går till något bra och hitta ljusglimtar. Dock har det blivit lite tankar nu, med tanke på vad som började för 10 år sedan... och då jag inte vill ha dem så tänkte jag att de kanske försvinner om jag skriver om dem :-).

Nu är Johan och Lotta hemma i helgen (men bor för första gången på Trön) så jag tänkte försöka anpassa mina promenadtider efter dem :-).

Hej hopp!

2 kommentarer:

Liza sa...

Det är tur att sjukvården går framåt!!
Kram

Annika Wikström sa...

Hejja dig!!