MALLIGAST!!!

Ok, nu skriver jag igen fast jag inte har tid och det borde ju då betyda att det blir ett kort inlägg, igen!! Detta verkar bli en ful ovana ;-)....

Först! Jag skrev ju sist att Tanija verkade ha hela 4 veterantikar efter sig... och det tyckte jag ju var lite häftigt... nu ska ni få höra... På den gula kopierade lappen står det nämligen att det är 72 rottweiler anmälda... på nummerlappen, där man ju kan titta vilket nummer ens hund har och hur många av rasen som är anmälda och där så står det att det är 76 hundar i ringen... och Tanija har alltså nr 72... och bara spontant så brukar inte folk anmäla sina veteraner... vi får se på lördag!!

Nu över till Marie-mallgroda!!

Var ju på klubben igår... samman med brandmännen ni vet ;-)... Briarden var där och det är toppen tycker jag och jag ser ett enormt resultat hos Bira!! Den verkar också höra hemma där... i alla fall kunde hon jobba med mig idag, även om hon givetvis var tvungen att slänga ett öga på den då och då... men det känns som underbara framsteg!! Sen vet jag att vi bara börjat och att detta handlar om en hund och på en plats... men, vi har tagit det första steget!!

Sen tog jag fram Lizza och började jobba med henne... och hon är bara så underbar!! Nu hade jag kongen i fickan, som ju är lite av en favorit och så skulle jag testa om hon kunde lägga sig när jag dinglade med den iställetför skinka... jag var hel-beredd att rycka undan den när hon skulle hoppa... Vet ni vad hon gjorde?? Jo, första försöket och hon bara slängde sig ner på marken... JUBEL!!!

Briarden var fortfarande kvar... och plötsligt så gör den en tjuvrusning från sin matte över halva lydnadsplanen för att skrämma några små bichoner... och då Lizza var lös (med kopplet på marken) så kan ni ju gissa vad hon gjorde... pust... och hur mycket man hinner tänka när de bara drar iväg så där!! Och inte hann jag kliva på kopplet heller... Och så lixom vaknar min hjärna och jag ropar ett glatt (!!) Lizza (obs jag sa Lizza och inte kom, som jag ändå tycker hon lyssnar bättre på, men det är väl ett tecken på att hjärnan ändå var delvis i chock) och min älskade underbara hund vänder på en femöring och rusar glatt till sin matte i stället!!! Gissa om jag var lycklig och om jag var glad att jag för en gångsskull hade kongen i fickan...

Annars jobbade vi lite med att kunna sitta stilla i utgångsposs, att erbjuda utgångsposs vid avståndsbelöning, att kunna följa mig när jag backar 1,5m förbi skålen med avståndsbelöningen... här har hon dock fått lite problem för hon vill gärna gå in vid min sida istället och så hinner hon inte riktigt det när jag backar, fast det är ju ett positivt problem!! Jag upplever det som att hon hade lättare att sitta stilla i utgångsposs när jag ibland belönade med kongen, och det är ju kanske ingen överraskning, men ändå intressant och jag ska försöka ha den i fickan mest hela tiden... Vi lekte också lite och här måste jag lägga mer tid... hon har väldigt svårt att släppa när jag blir passiv och det är banne mig inte lätt att bli helt stilla heller med henne hängande i andra änden ;-). Lizza-liten...

På dagen igår så tittade jag på 2 filmer från Canis (finns ju numer på youtube (heter så va!?) om apportering. Jag känner nämligen verkligen att jag behöver en putt i ändan där och jag tycker att det är det absolut svåraste momentet som finns... Nu blev det i alla fall en start. Men, så svårt det är!! Att klicka för hålla, att hon inte får rulla den eller ta omtag... hu... nu tyckte jag att jycken på filmen (= en gråhundsvalp!!) var lite tuggig/rullig och han fick ändå klick och det gav mig nytt mod!! Men, det är ändå skillnad på olika raser och individer vad man kan köpa... Men, nu kör jag!! Det får bära eller brista!! Nu greppar hon och håller i, och drar mot... och då kommer det ju andra tankar, speciellt med hennes kamplust, samtidigt vet jag ju, det jag varje tidigare försök oroat mig för, hon håller i!! Men, jag kör väl på nu så länge jag törs och så får jag väl söka hjälp sedan... hi hi..

Nu ska jag packa... eller först!! Min änglatrumpet lever!! Jag har under en längre tid varit deprimerad... den dog i vinter och nu hade jag gett upp helt... har säkert inte vattnat den på en månad heller, trots att den stått i sol och värme... men så är jag lat och den har stått kvar på sin pall i köket, men nu var det dax!! Och vad ser jag... Jo, något grönt som sticker upp ur jorden... Tjohooo!! den lever!! Nu har den fått vatten ;-)

Och så fick jag för flera år sedan en alp-klematis (ett skott) av min mamma och pappa... så skulle jag inte sätta ner den i jorden direkt ifall den hade kusar som deras... så blev den stående i plastpåsen som den kom i och så har jag inte vetat var jag skulle plantera den och ännu står den där i sin påse... vet ni... nu ska jag gå ut och fota blom-knoppen som den har fått... he he...

Och håll tummar o tassar... både för utställning och röntgen!