DU

du får mig att skratta... du får mig att le... mina tårar rullar ner för kinderna... Jag ser tillbaka och minns...

Tänk när du tultade omkring i snöhögen med Johan... kana på rumpan åkte ni båda, men du var mycket snabbare än honom upp igen, men väntade ändå snällt på din tur där uppe. Sen åkte ni igen, han först och du efter...

Och åka kana var lite av din grej... gärna i nedförsbackar, på rygg och helst också då du tagit fart innan... det blev ovanligare med åldern, men senast här om dagen tog du fart och slängde dig på rygg för en liten tur... :-), ja det fungerade på sommaren också, om man gnussade sig lite mot marken och det lutade tillräckligt, då gick det! Tänk när du åkte kana i diket och fick sådan fart att du åkte på rygg ner i och under vattnet. Vad chockad du såg ut när du kom upp!!

Sussa påminde mig om när vi hämtade dig, du goa lilla klimp... och tänk alla dagar i sökskogen... att du inte bröt något ben... När vi var på läger kallade de dig för bulldosern, liten och "tung" men kom fram precis överallt... och med samma fart överallt... och hittade ALLTID figuranterna!!

Tänk när jag åkte spark med dig, genom renflocken... huuu... så rädd har jag nog aldrig varit!! Det gick så rackarns snabbt, ni sprang som idioter... givetvis kände ni lukten av renarna, jag såg dem, på båda sidor av vägen, och jag undrade för mig själv hur ont det skulle göra när ni såg dem och vad som skulle hända med sparken (och mig) när ni sprang på varsin sida om en tall... ni såg aldrig renarna, tack och lov...

Och alla skidturer :-)... Tänk när Johan och jag åkte skidor uppe vid kojan, sida vid sida, i full fart, i ett spår som bara var en skoter brett, med fullt av träd på sidorna... så roligt vi hade!! Det var ju också en av de mer hissnade upplevelser vi fick :-). Eller året där på, när jag skulle åka själv och fick mig en ordentlig flygtur och krasch... ha ha...

Alla tävlingar... vår första tävling, då fick vi ett första pris, och jag var missnöjd för du hade gått så dåligt :-)... sen fick vi... problem... kamplust-problem... he he... men vi löste det också! alla spår... även här gick allt med ljusets hastighet, alltid... och jag har farit som en vante i skogen... Men, spårade gjorde du och till slutet kom vi ALLTID!!! Även när ingen annan gjorde det... Och tänk min panik när du inte låg där på platsliggningen i elitklass (du som alltid låg!!) när vi kom fram från gömmet... 10:a den gången också... du hade klivit upp när tävlingsledaren sagt att momentet är slut... ha ha... galenpanna!!

När jag skulle shejpa fram ett stängande av skåpluckan i köket. Där du glatt och villigt ställde upp och galant fixade nosduttarna och som vanligt innan matte hunnit blinka. Hur du sedan tittar på mig, slänger upp tassen och knuffar igen skåpluckan... Såg ut som du ville jag skulle sagt det med en gång, vad jag ville alltså, så hade du kunnat fixa det mycket snabbare utan nosen... :-). Du lärde dig se när de läskiga kompostgallren stod ostadigt och när det med nos eller tass gick att öppna dem... Hur du snabbast i flocken klurade ut att det var backa jag ville ni skulle göra innan klickat kom, de andra hade inte hunnit förstå att det var något i stående ställning jag ville ni skulle göra, och du backade redan...

Tänk när du jagade ekorrarna här på gården... jag öppnad dörren och då drog du allt du hade till växthuset där du vissta att de var... Det var inte mer än en halvmeter från att du lyckades en gång... och tänk när du genade genom högen med ved och plåt som vi hade där... allt bara flög!! Att du inte skar sönder dig...

Eller när "morfar" var hundvakt och hade dig på lina på dragkroken och du klättrade upp på biltaket... änglavakt även då... tänk om kedjan fastnat i takräcket när du skulle ner...

Allt skedde alltid i 100 knyck, jämt jämt jämt, hela livet... och fast jag ibland slet mitt hår av förtvivlan, så älskar jag verkligen farten och intensiteten!! Galenskapen och viljan!!

Samtidigt så fanns där en avknapp... Tänk när jag låg sjuk en vecka eller två... du väntade på mig hela tiden, men följde snällt din husse ut och rastade dig... När jag en dag stod upp när ni skulle gå ut, då tittade du på honom (som om att han vore korkad) och gick och ställde dig bredvid mig. När matte var på benen, då behövde du honom inte...

Mest av allt minns jag dig för din otroliga kärlek, din vilja att alltid vilja göra som jag ville, din vilja att bara vara min!!! Min älskade vän... må du springa med dina vänner utan smärta och med full glädje!! Ingen är värd det som du!! En dag möts vi igen....